Senapsparaden fortsätter. Tröjan på bilden fyndade jag på en marknad här i Paris för 50 cent, alltså ungefär 4:-. Lite dyrt men jag kände att jag kunde unna mig det.

Jag har inte shoppat alls sedan jag kom hit men känner fortfarande att jag vill hålla lite i pengarna. Det är ju bra att ha stålar om man måste ta taxi hem någon tidig morgon när fötterna blöder efter en natts dansandes, eller när man hittar den helt ultimata, perfekta och aldeles underbaraste väskan från någon ännu underbarare butik, eller när man får för sig att ha frossarlördag och köper upp hela lagret av chokladpraliner, macarons och hallonbakelser på det lokala kontidoriet. Bättre att lägga pengarna på något man riktigt vill då och då än många bäckar små.

Överste Senap med kameran i köket.

Titta vad fint man kan hitta. Gucci s/s 2011, visste inte att Gucci kunde så bra.

 

Vilka störtsköna tassels, eller tofsar som man säger på svenska.

 

Vet inte varför men det går inte att bädda in klipp från yuotube här på bloggen längre. Ytterst tråkigt tycker jag. Tänkte dela med mig av lite Yelle så här en lördagkväll i alla fall så klicka på spotifylänken (Yelle – Ce Jeu) eller youtubelänken om du gillar peppig musik med visslingar.

Idag var jag i skolan med rött läppstift, hästsvans och senapsgul blus med guldknappar och krås. När jag kom hem hade läppstiftet försvunnit efter oräkneliga bon, bain och banc så jag lekte med Idas läsglasögon istället.

 

 

Hjälp, det rör sig!

Jag har alltid önskat att jag var som en ballerina, graciös, smidig och med bästa hållningen. Istället är jag ganska slö, småklumpig och kommer på mig själv med att sträcka på mig när jag ser min spegelbild i skylltfönster. Jag kanske inte är som en knubbsäl på torra land men någon ballerina blir jag aldrig. Det målet försvann när jag var fyra år och gick och dansade balett i en liten spegelsal i Lund. Efter några gånger upptäckte jag att vi förmodligen skulle få plocka äpplen i evigheter så jag slutade, i brist på ballerinapiruetter.

Den enda dansen jag dansar nuförtiden är den framför spisen eller garderoben när ingen ser eller på ett proppfullt dansgolv med svettiga kompisar. Tänk ändå om man var en prima ballerina.

 

Här i Paris är det lite seriöst och lite knasigt väldigt mycket hela tiden. Förstår du?

 

Tisdagstraditionen fortsatte, min tur att laga, Idas tur att duka.

 

Igår åt jag chokladkex, eller min franska mataffärs version av oreos. De var perfekta trött-fredags-smask, speciellt tillsammans med Baby, Jonny Castle och lite senare Sally Bowles.

Nu ska jag gå och lägga mig. Kände att du behövde veta det. Jag är trött och konfunderad. Ibland känns franska kul och ibland känns det som att det är världens svåraste språk och att jag är världens mest korkade tjej. Att jag har så mycket kork i huvudet att alla franska glosor och regler (som inte ens går att följa) bara studsar bort. Jag har bara haft 5 lektioner så jag ska nog inte panika än, trots att det är svårt att låta bli. Får påminna mig om att jag är i Paris och att osten är billig.

I lördags var jag hos två nyfunna vänner som bor i en väldigt fin lägenhet vid Tuilerierna. Där åt vi macarons, drack vin och drinkar och lyssnade på svensk och fransk musik.

Den 14 februari heter nuförtiden Alla hjärtans dag. Jag tror att det finns någon historia om en kille som hette Valentin och som vigde förälskade par fast de eller han inte fick. Mest tror jag dock att Valentin-historien blev en tacksam sockertopptäckt mantel för alla företag, butiker och allt annat som fixar med Alla hjärtans dag-grejs. Nu tror du kanske att jag är en sådan där tråkig och synisk typ som sitter hemma och är bitter för att jag aldrig har haft ett hjärta på AHD (blir så jobbigt att skriva till slut, fysiskt alltså) och för att denna dag blir likadan som alla andra, men där tror du fel. Jag tycker det är jättemysigt med AHD, man får ju äta choklad och säga att det är tröstchoklad och så är det röda rosor lite överallt. Däremot tycker jag att det är lite tråkigt att så många tar till sig AHD så mycket. Varför behöver man en dag till att visa sin kärlek? Om man älskar någon visar man väl det varje dag ändå, och det blir dessutom mycket mer magiskt att få ett knippe ballonger och en ros en helt vanlig måndag än en då man förväntar sig få det.

Eftersom jag aldrig har upplevt den där fantastiska, gränslösa kärleken är det lite svårt att beskriva den så jag tänkte att jag tar hjälp av några andra istället.

 

 

Igår var jag på hemmahumör, trots att solen sken och det var 17 grader varmt ute. Jag var trött, hängig och hungrig så jag gick till affären och köpte lite pankaksingredienser och hallonsylt. Det blev american pancakes, väldigt goda. Jag glömde dock att köpa smör så de smakade lite konstigt, typ som fransk rapsolja.

Efter den eminenta lunchen susade jag iväg för min första lektion. Det var lite nervöst och småjobbigt, speciellt när jag kom på att läraren bara pratar på franska, hela tiden. Sen gick jag ut och kom på att jag är i Paris och att det fortfarande var ljummet trots att klockan var 18. Det här kommer bli väldigt bra tänkte jag och åkte hem i linne och tjocktröja.

Jag fick ett mejl här om dagen om en tävling där man kan vinna 10 000:- att handla för från Gants nya damkollektion. Det lät inte jättefrestande i sig (bara lite) men utmaningen lät väldigt skoj så jag knåpade ihop ett kollage med 50-talstema och skickade in, vilket man skulle göra om man ville vara med och tävla.

 

 

Det är kul att leka med bilder.

Varje dag sedan jag kom till Paris har jag vaknat med täppta bihålor. Så fort jag har varit på stan i knappt en timme blir jag så trött att jag mest bara vill hem egentligen men fortsätter att gå, det är ju Paris. Tröttheten är nog en äcklig kombo av äckliga bihålor och äckligt många nya intryck (fast det sista på ett bra sätt). Jag kan ingen franska och hänger upp mig på det så hemskt mycket att jag tror att alla franskisar ser ner på mig så fort jag öppnar munnen när de egentligen ler och tar fram sin bästa krassliga engelska. Då börjar jag stamma och blandar "oui" med "the cheapest" och så blir jag röd och svettig.

Idagvar en riktigt trött dag. Jag ville strosa runt i Marais men gick vilse någonstans runt Bastille och kom fram för sent för att kunna rädda mitt humör som var på väg ner i en rasande fart. Jag ville bara kolla på fina kläder, dricka gott kaffe och äta en bakelse men jag kände verkligen inte för att orka hitta något bra fik (alla fik är bra egentligen, men inte idag) så jag åkte hem med massarkerade fötter och klump i halsen.

Väl hemma mötte jag Ida och berättade om min usla dag så hon gjorde lyxkaffe med varm skummad mjölk och socker. Bästa fiket i Paris.

Tji fick jag. Min fredagskväll blev inte ensam och tråkig eftersom jag skuttade över till lägenheten mitt emot och den fina grannen. Vi åt svenska rosa bilar, marabou och lösgodis och sörplade på franskt rött vin. Jag sa fin inledning på helgen och somnade sedan gott.

Jag har ingenting att göra. Det är fredagkväll och jag har ingenting att göra. Du tänker säkert "men hallå, är hon dum i huvudet eller? Hon bor ju i PARIS! Hur kan man inte ha något att göra där?". Men då säger jag som skägget i Into the wild "happiness only real when shared". Jag har inte några kompisar här än så det är inte jättekul att göra en massa saker ute på stan en fredagkväll. Jag ser fram emot att börja skolan.

Paris tunnelabana. En liten mörkhårig flicka står och håller sin mamma i ena handen och ett, för henne, stort fiolfodral i den andra. Vid en perrong står en man med ett keybord och jazzar loss rejält till taktstampande metroresenärer. Jag försöker behålla lugnet när jag först följer en skyllt som sedan plötsligt försvinner längre fram i de underjordiska gångarna. Ingen kan engelska och jag kan ingen franska. Till slut hittar jag skyllten, kommer precis rätt och lugnet stannar kvar. Jag går upp från tunnlarna och börjar kisa mot solljuset samtidgt som jag ler mot en gubbe i en tidningskiosk. Han säger bonjour och jag nickar och går vidare, hur kan jag veta vad det betyder?

Efter att ha fixat nytt franskt sim-kort, tunnelbanekort, vykort, varit på min nya skola och fått papper och gått lite vilse i Les Halles sitter jag nu och äter en banan och räknar euro. Det känns väldigt bra att vara i Paris. Imorgon ska jag till skolan igen och betala det sista av avgiften, kankse också göra ett franskprov om jag förstod fransyskan som gav mig papper rätt. Hur ska jag, en svensk student som är i Paris för att lära mig franska, kunna förstå vad hon säger på franska?

Just det, glömde kameran hemma idag men måste bara säga att mitt skolbibliotek ser ut såhär. Det är dessutom Europas största.

 

Mina första 24 timmar på fransk mark har kommit till ända och jag är helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Mina axlar är det ömmaste jag vet efter en fetefet ryggsäck och mitt huvud är det tyngsta efter alla nya intryck, bilder och lite CSN-problem. Ständigt dessa pengar.

Lägenheten är i alla fall mysig, och yttepytteliten. Jag har en egen stor loftsäng som jag kommer göra till mitt lilla krypin. Luften är ganska fuktig och i badrummet finns inte någon jättebra ventilation, vilket syns lite här och var. Ida och jag ska kanske fixa och greja lite med lägenheten i vår när det blir lite varmare. Kanske måla om och fixa upp någon hylla (just nu finns det extremt lite förvaringsutrymme). Kanske. Just nu är jag nog bara glad för en sovplats och ett kök.

Min gata är nog finast i hela Paris. Det är en liten "passage" så det är hur lugnt som helst bortsett från de små gråsparvarna som festar på talgbollar nere vid porten.