Den 14 februari heter nuförtiden Alla hjärtans dag. Jag tror att det finns någon historia om en kille som hette Valentin och som vigde förälskade par fast de eller han inte fick. Mest tror jag dock att Valentin-historien blev en tacksam sockertopptäckt mantel för alla företag, butiker och allt annat som fixar med Alla hjärtans dag-grejs. Nu tror du kanske att jag är en sådan där tråkig och synisk typ som sitter hemma och är bitter för att jag aldrig har haft ett hjärta på AHD (blir så jobbigt att skriva till slut, fysiskt alltså) och för att denna dag blir likadan som alla andra, men där tror du fel. Jag tycker det är jättemysigt med AHD, man får ju äta choklad och säga att det är tröstchoklad och så är det röda rosor lite överallt. Däremot tycker jag att det är lite tråkigt att så många tar till sig AHD så mycket. Varför behöver man en dag till att visa sin kärlek? Om man älskar någon visar man väl det varje dag ändå, och det blir dessutom mycket mer magiskt att få ett knippe ballonger och en ros en helt vanlig måndag än en då man förväntar sig få det.

Eftersom jag aldrig har upplevt den där fantastiska, gränslösa kärleken är det lite svårt att beskriva den så jag tänkte att jag tar hjälp av några andra istället.