Det är så mycket snö ute att jag har glömt hur det känns att låta solen bränna näsan och få den helt prickig av fräknar, eller att kunna cykla med bara ben och känna varma vindar mot det solblekta fjunet på armarna. Helt plötsligt börjar jag hosta för att en snöflinga har bestämt sig för att krypa ner i min hals och jag undrar när de bytte plats med sommarens bananflugor. Vad är det man brukar säga? Tiden går fort när man har roligt.

Efter en kväll med popcorn, glass med halvbakad deg och vällingpåfyllning sitter jag som en tung klump i min vita soffa och lyssnar på det lugnaste av The Concretes. Imorgon ska jag stå och nynna med i deras låtar framför en scen på Strand, det kommer bli väldigt bra tror jag.

Jag har fått så hemskt många fina kommentarer om Paris att jag nästan bubblar sönder. Längtar mer och mer till februari.

Hjärtan till dig i Montmartre. Bild.

 

Jag saknar dock min vän i London. Det är inte lika roligt att viska hemlisar i varandras öron genom skype eller att sitta länge och dricka te som hinner bli kallt och fnissa sönder av trötthet och kladdkaka. Inte riktigt samma effekt. Snart är det dock jul och då samlas alla i Lund och jag får kramas obegränsat med de finaste. Längtar till det med.

Jag sparkade precis ner, och totalkrossade, en värmeljusstake av glas från soffbordet. Är det därför man inte ska ha fötterna på bordet?

Mitt hår är i alla fall fint, helt och nyklippt, och även frisörtvättat, en helt ny upplevelse för mig. Jag ska alltid gå otvättad till frisören i framtiden, det är ju massage som luktar gott. Underbart.

Nu skulle jag vilja gå på någon riktigt fancy tillställning, helst teater eller balett, i världens fluffigaste cape att förlora sig i. Hade inte varit helt fel att ha en stilig hattprydd man runt armen också. Tänk vad snön får en att drömma.

Just nu vill jag bara lägga huvudet på min svala kudde, blunda och öppna ögonen tidigast imorgon men först måste jag proppa magen med något gott. Av någon underlig anledning hoppar tonerna från The Candy Man (Charlie and the Chocolate factory) runt i rummet och jag tänker på dagen som har gått.

I morse vaknade jag av radion 05.40 för att hinna till H&M på Sergelgatan till halv åtta. Den tidiga morgonen gjorde mig inte mycket då jag visste vad som väntade i butiken, Lanvin. Jag har aldrig shoppat/jobbat på något H&M-samarbete innan men har hört rykten om kaos och djungelns lagar. Så när dörrarna öppnades för kunderna kl. 08.00 hade jag satt på mig mitt pepsodentleende och fällt ner pansaren. Jag fick dock aldrig utnyttja den senare tillgången. Efter en timmes tumrullning kändes det fortfarande som att det var mer personal än kunder i butiken. Mycket underligt. Antalet kunder ökade i och för sig sakta och säkert med tiden men något kaos bröt aldrig ut och jag undrar om de förra samarbetenas kaos bara är mytomspunna vandringssägner.

När mitt pass väl var slut tänkte jag köpa rosa sammarbetsläppstift men det var såklart slut. Därför kom jag hem med ett paket svarta strumpor, två storlekar för små, och en Lanvin♥H&M-jobbtröja, som dock är väldigt fin, trött och hungrig, men glad ändå.

Nu har jag passat barn, ätit pepparkaka och gått i snöstorm. Kan bara säga, över och ut, god natt!

När jag är lite nere, trött på allt och bara vill vara inne, när jag har en av "those mean reds" som man inte riktigt kan sätta fingret på så finns det inte mycket jag kan göra. Eller det finns en hel del att göra, men listan begränsas p.g.a. min ovilja att gå ut. När Holly Golightly har sina mean reds går hon till Tiffanys med en bagel och en take away-kaffe och den där röda jobbiga känslan försvinner för en stund.

När jag har en riktigt röd dag sätter jag på datorn och låter "Breakfast at Tiffanys" rulla en stund. En bra och billig terapi.

Nu är det spikat. I januari flyttar jag till romantikernas, bakelsernas, vespornas och modets förlovade huvudstad, Paris. Sorbonne blir min skola och Ida Pyk min roomie. Fram till i torsdags har Parisdrömmen varit som en skör regnbågsfärgad såpbubbla, redo att spricka vid minsta beröring. Snart byts bubblan ut mot en enkel flygbiljett och en fullproppad resväska. Jag känner på mig att det kommer bli en magiskt fin vår.

Ida och jag på 1 års-tårtkalas.

Jag skulle så hemskt gärna ha någon som bar hem mig om jag somnade nere vid vattnet. Så hemskt gärna.

Att ha en rumskompis är så himla mysigt. Min diskbänk har varit som ett blänkande silverfat i en vecka nu och att hålla uppe den standarden kommer inte bli lätt utan en hemmafrukompis. Helly åkte dock till Lund idag men innan hennes avgång har vi hunnit med många Sex And The City och Gossip Girl-avsnitt. Dessutom har vi shoppat på favorit-missionen, fikat på String och tittat på Fashion på Fotografiska. Som florsockret på kakan har jag passat småflin två dagar i rad. Duplo har aldrig varit roligare?

På väg till bussen och söder. Foto Helena.

Bild tagen av hjälpsam turist. Ha överséende med den knasiga minen på tjejen i senap.

Är hemma i stora staden Stockholm efter en alldeles för kort visit i den ännu större staden London. Ledsamt att lämna både vännen och staden för vardagen och minusgraderna. Min resa var helt galet bra, en av de bästa tror jag. Kanske för att jag saknade Julia, kanske för att jag aldrig har varit i England, ännu mindre London innan.

En glimt av Julia och Mias utsikt över Shoreditch genom ett av de fantastiska fönstrena.

Jag glömde att berätta om min söndag med pappan och Anakin som var något alldeles övermysigt. Först smaskade vi i oss en av världens godaste bruncher på Strand med en Matilda och tillhörande pojke. Det blev allt från egengräddade våfflor till snack om att gå i borgen, vilken borg? När magarna var fulla så rullade vi ut i den krispiga söndagen och njöt av promenader och några nästan-musée-besök.

Idag, eller nu, är jag trött och ska gå och lägga mig, sova i ungefär 4h och sedan susa ut på äventyr. So long mate!