Fler poseringar, men lite gulligare.

På jobbet har jag nog de bästa kollegorna man kan ha. Det gör ju att jobbet inte blir så jobbigt trots att det heter jobb.



En av mina kollegor heter Henry, eller Henry the Hoover. Han är en härlig arbetskamrat som verkligen suger på det han gör.

Jag är en liten kantarell, uti enebacken

Hej! Det var länge sedan, hur är det med dig? Själv mår jag bra, har börjat på ett nytt jobb som jag trivs med och i Stockholm är det nästan sommar nu. Idag är jag ledig så jag ska nog ta spårvagnen till stan och äta jordgubbar i någon park i Vasastan.

Den senaste månaden som har gått har jag invigt våren i både Stockholm och Paris.


Här i Stockholm har Kungsträdgården sett ut som ett rosa sockervadd så jag åkte dit och njöt av solen med Julia. Vi promenerade till Dramatntrappan och drack te.

Ha det bra så ses vi snart!

I Nockebyhov bor jag, Julia, vår c/o och de två katterna Piggelin och Milla. Piggelin älskar att vara ute och härja och kommer ofta hem sent om kvällarna och luktar tallbarr och luft. Hon är en norsk skogskatt med världens längsta päls (som man själv blir täckt av efter en kram). Milla är Piggelins dotter och är inte lika modig som sin moder. Hon håller sig helst hemma och börjar spinna så fort man är i samma rum.


Här är Milla.

Sommartid!

Idag har jag sovit, ätit frukost, tittat på solen, sovit, promenerat till Drottningholmsslott, handlat, tagit ett bad med en bok (Just kids såklart) och ätit kaka och popkorn med Julia. För så kan man göra på en söndag.

Tjabba läget och sånt! Det var längesen nu. Jag vet. Är bara inte lika motiverad att blogga som jag en gång var. Tror det kommer och går i perioder, det där suget och den där insperationen. Just nu inspireras jag av Patti Smiths bok Just Kids som är väldigt bra och jag vill åka till New York. Helst på 60-talet men det kan vara lite svårt att ordna. Istället försöker jag återuppliva min romantiska bild av Stockholm och njuta av att bo i en av världens vackraste städer.

Här om veckan var jag och Linnea ute på en första vårpromenix på Djurgården. Det var snorhala isbackar blandat med gäckande blommor och korvmoj. Fint alltså.

En sen eftermiddag på Versaille.

 

Jag har alltid önskat att jag var som en ballerina, graciös, smidig och med bästa hållningen. Istället är jag ganska slö, småklumpig och kommer på mig själv med att sträcka på mig när jag ser min spegelbild i skylltfönster. Jag kanske inte är som en knubbsäl på torra land men någon ballerina blir jag aldrig. Det målet försvann när jag var fyra år och gick och dansade balett i en liten spegelsal i Lund. Efter några gånger upptäckte jag att vi förmodligen skulle få plocka äpplen i evigheter så jag slutade, i brist på ballerinapiruetter.

Den enda dansen jag dansar nuförtiden är den framför spisen eller garderoben när ingen ser eller på ett proppfullt dansgolv med svettiga kompisar. Tänk ändå om man var en prima ballerina.