Jag sitter i min gula fåtölj och drar av slitna hårtoppar mellan tumme och pekfingernagel.

I Paris i höstas tyckte jag att det var väldigt energikrävande att ha ett heltidsjobb. Det var inte så att jag klagade men jag reflekterade över min situation (som om jag hade någon). I frankrike kallar man det métro-boulot-dodo vilket översätts till ungefär "metro-arbete-sömn". Jag tyckte det fanns lite lite tid över till annat.

Nu sitter jag i en annan stad och har ett helt annat problem. Jag har upptäckt att det är jättetrist och deppigt att inte ha något jobb. Att lämna ut CV:n har blivit min vardagliga rutin och arbetsförmedligen min startsida på internet. Ändå fylls min inkorg med Marc Jacobs-reklam och min telefon skriker av tystnad. Ingen vill ha mig, hur energikrävande är inte det?

Jag tittar ner på tangentbordet som är fyllt av korta små hårändar. Ja, då är jag snart både arbetslös och flintskallig.