När jag var liten var min hatfågel koltrasten. Måste den stå och skrika allt vad den orkar när man ska somna? Fönstret måste vara öppet i förhoppning att bastuvärmen i sovrummet ska förvirras av åtminstone en liten vindpust. Så sitter den där svarta dammtussen och skriker osammanhängande pipljud. Det kunde inte bli värre då.

För några dagar sedan, på väg till ett dagis, tycktes jag mig höra ett sådant där osammanhängande pipljud och mitt hjärta hoppade upp lite i halsgropen ungefär. Så hemskt, hemskt vackert. Koltrasten är nu för tiden min absoluta favoritfågel och när den sjunger för mig vill jag inte att den ska sluta. Vår! Nu är det januari och våren är så jobbigt långt borta, från Sverige. Undrar om det finns koltrastar i Paris...