Sitter i ett tornrum på andra våningen i min älskade fasters hus i skärgården. Hela dagen har regnat bort, med blixtrar och dunder. Jag kramade små personer för att trösta och lugna, dem mest, inte mig så mycket. En lätt dimma ligger nu svävande ovanför det spegelblanka vattnet. Jag har mest gått runt och myst i huset medan stora och små var på innomhusutflykt till affärer. Det är svårt att inte mysa här, känns nästan som att var på något slags vilohem. Det vilar ju ett enormt lugn över hela hemmet , när inte kusinbarnen är här förstås. Imorgon hoppas vi på sol så bryggan kan användas till annat än beskådning, och så vill jag ju inte att italienbrännan ska springa iväg.

Nu ska jag försöka få mobiltäckning så att omvärlden inte fösvinner helt. Känns just nu lite som Mission impossible. Ge mig en lyckospark!