Nu har jag mina sista svenska timmar, jag äter müssli och läser tidningen. Snart ska jag packa färdigt och sedan sitter jag på ett flygplan mot Paris. Trop cool.

När jag var liten var min hatfågel koltrasten. Måste den stå och skrika allt vad den orkar när man ska somna? Fönstret måste vara öppet i förhoppning att bastuvärmen i sovrummet ska förvirras av åtminstone en liten vindpust. Så sitter den där svarta dammtussen och skriker osammanhängande pipljud. Det kunde inte bli värre då.

För några dagar sedan, på väg till ett dagis, tycktes jag mig höra ett sådant där osammanhängande pipljud och mitt hjärta hoppade upp lite i halsgropen ungefär. Så hemskt, hemskt vackert. Koltrasten är nu för tiden min absoluta favoritfågel och när den sjunger för mig vill jag inte att den ska sluta. Vår! Nu är det januari och våren är så jobbigt långt borta, från Sverige. Undrar om det finns koltrastar i Paris...

Jag är trött, stressad och förvirrad. Orkar inte diska, eller skriva. Säg det med en bild heter det ju!

Alla bilder är fräckt stulna från we ♥ it.

En gnutta vårinspiration.

Från vänster till höger: Kenzo, By Malene Birger, Kenzo och PPQ. Tänk att få fladdra omkring i den där kakaduan, eller känna sig som en riktig bunny på strandpromenaden.

Jag har ju helt glömt att berätta om pepparkornsblickarna jag fick när jag var i Lund över lovet. Den lille heter Ananas och är en dvärghamster (förstår inte hur en hamster kan var dvärg, djur kan väl inte bli mycket mindre än så ändå?). Jag och systeryster lekte med henne varenda dag och gjorde små banor med böcker där hon fick springa sig nervös och svettig. Vi testade hur mycket hon kunde hamstra på sig i kinderna och tog med henne till Paris. Trodde hon.

I Lördags var jag och träffade Ida Pyk på Svart Kaffe på söder och snackade lite om Paris, ELLEgalan och hennes kläder (hennes märke det vill säga). Jag lämnade över en kasse med kläder från Grandpa på Kungsholmen som blev över från förra kollektionen och fick gräva i den och påsen som Ida hade hämtat från Grandpa i dörren bredvid. Jag roffade åt mig de två finaste linnena i kassarna och blev en glad assistent. Okej det finaste linnet var faktiskt ett puderrosa sidenlinne med spets och vitt tryck men det behöll Ida själv, ytterst förståeligt då det var galet fint.

Det ena linnet jag fick med mig hem är ljusblått, lös passning, lite kort, i 100% silke med ett vitt tryck av en léende Cia Jansson på framsidan och helt perfekt. Det andra linnet är det du ser där nere. Gamle Kalle bjussar minsann inte på några léenden.

Denna dagen, ett liv. Och livet har spenderats med två små barn. Vi har byggt en snögubbe, eller det blev faktiskt en snötjej, hon hade ju hästsvans och grus i hårbotten. Hoppas nu på att hon inte svettas sönder i dugget som dränker henne. Hon kanske blir en icewoman med lite tur och får ett skyddande lager av is utanpå det vita fluffet om det blir minusgrader någon gång snart.


Efter snöleken gick vi in och byggde med duplo resten av dagen. När jag var liten var duplo bara för bebisar och jag avancerade snabbt till lego, precis som min oövervinneliga storebror. Nu när jag ser på det lite mer objektivt tycker jag att legogubbar ser mesiga ut, duplogubbar är mycket gladare och det är väl det livet handlar om?

Pool med badhyttar, rosenbuskar som svämmar över av rosa rosor, stiliga dandys och klänningar som skulle bli dränkta i dreggel om de inte hade varit på film (i alla fall av mig). Jag sitter och tittar på Grace Kelly och Bing Crosby i High Society och önskar att jag också var galet rik. Om jag hade Sams garderob från filmen hade jag nog aldrig lämnat den, oavsett om det var en walk-in-closet eller en byrålåda. Bada, äta och sova i de där klänningarna, mmhm.

 

Denna klänning alltså, en dröm! När Grace Kelly dansar runt i månljuset med några glas bubbel i magen svävar kjolen runt hennes vrister och förvandlas till en stjärnbeströdd sommarnatthimmel.

Okej nu får jag nästa be om ursäkt för den franska sockertoppsinvasionen som sker här men jag kan inte låta bli.

Ungefär så här ska mitt barn bli när jag blir stor. Lockarna ska i och för sig vara bruna.

Det är väldigt kallt ute. Inte som för ett år sedan när det var -20, det är mer -0.1 men ungefär samma känsla. Nytt år med Stockholm och barn, enda skillnaden är att jag inte är i Stockholm till längre än den 28 januari i år. Det är så hemskt galet spännande och jag vet inte vad jag ska förvänta mig (förutom en vardag som liknar Miss Dior Cherie-reklamen).

Jag längtar i alla fall till värme och vårvindar som kan kittla mina ben medan de vänjer sig vid att vara nakna. Ungefär som i våras, eller i somras när de redan hade vant sig.

Tycker att tystnaden talar bra när jag har lov. I alla fall här på bloggen.

Det är ju faktiskt precis så här jag kommer ha det i Paris i vår. På pricken.

Nu är det dags att vända nytt blad och blicka framåt, eller hur var det han sa? Ett år har gått sedan förra året och vi har blivit lite visare eller dummare eller fått en nystart eller så är vi tillbaka på ruta ett. Eller? Oavsett hur det förra året var så har det redan gått och kan inte tas igen så varför göra en summering? Själv är jag nog en bättre summering av mitt senaste år än någon bild någonsin blir för oj vad jag har knådats och formats mycket i år, till den jag är idag. Så dags att jäsa ännu ett år och se vad det blir för bakelse som hoppar runt i paljetter med bubbel i magen nästa nyår. Får bjuda på att jag är trött och meningarna blev långa och lite fluffiga, meen...

...nya tider och äventyr väntar på att bli gamla och jag säger JA!