Julia på väg från Monoprix.

Kissnödig?

 

När jag var alldeles yr av all multitasking (gå, titta på bilder, hålla i cykel) svängde jag ner en trappa och gick längs vattnet bland vinpicknickar och bollspel.

 

När jag och cykeln kände oss nöjda cyklade vi hem och åt chèvre chaud med rödbetor och vitlökspasta. Vad jag kan.

Har jag sagt att jag går i skolan här? Det gör jag i alla fall. Jag har två timmar fransk grammatik om dagen och varannan vecka även en timmes fonetik. Det är roligt ibland och tråkigt ibland.

Min lärare i grammatik är en liten dam med svart hår som alltid matchar sina kläder och accesoarer alldeles förträffligt. Igår hade hon på sig en lila tröja, lila byxor och lila skor. Denna lila grund hade hon utsmyckat med ett knallgrönt halsband i lövformation, ett par knallgröna blomörhängen i storlek XL och en knallgrön fjäril i håret. "Vilken härligt tant" tänker du men det blir härligare, varför inte slänga på en linje med grön eyeliner under ögonen när vi ändå håller på? Dessutom skrattar hon åt oss när vi säger fel och låter oss läsa upp varenda resultat på varenda läxförhör vi har inför hela klassen. Det var chockerande i början men nu har alla vant sig. Även de som får minus tre.

Varje lektion skriver hon tavlan full av grammatiska termer, regler och glosor som vi efter en lång genomgång ska skriva av. Det tar såklart sitt lilla tag och hon älskar att kalla oss escargots (sniglar) när hon känner sig uttråkad. Här om dagen kom hon på ett annat sätt att fördriva tiden. Hon tog upp ett paket cigg ur katedern och sa att när hon har rökt färdigt sin cigg nere på gården och kommer tillbaka så måste vi ha skrivit av klart. Den franska skolan slutar aldrig att förvåna.

Crêpes med chokladsås, inte nutella. Här på Julias gaffel i Versailles.

Nyttiga efterrätter med söta jordgubbar, vindruvor, mörk choklad och mangokokos.

Fint med stolar istället för tavlor.


De hade blandat historisk konst och inredning med moderna installastioner. Lite roligt.

Sedan gick jag vidar på stan. Såg Barbapapa. Typ.


Blogghypade Laduree, här på Champs Elysées.

Igår var jag i Montmartre med med min nya girl next door. Vi Strosade omkring planlöst i flera timmar och lät solen värma ryggar och kinder. Det var så varmt att vi satt ute utan jackor och drack kaffe tillsammans med alla andra parisare. Härligt när februari betyder vår.

Ytterst idylliskt, eller hur?

Här om dagen var jag ute i staden och flanerade bl.a. runt på ön med Paris kanske mest kända kyrka, Notre Dame. Den är väldigt ståtlig, som så mycket annat i Paris och omges av väldigt många turister, som så mycket annat i Paris. Det är dock väldigt trevligt att gå omkring på kyrkön och titta på folk, turister med kameror och gamla gubbar med käppar. Du ska gå från Shakespears and co (där du har bläddrat i brittisk litteratur och insupit en magisk atmosfär) på andra sidan floden och gå över bron till Notre Dame, stanna och titta på Point Zero och skräm några duvor, gå vidare lite nord-väst, till blomstermarknaden och lukta på färska blommor och lavenderpåsar. Det var ungefär vad jag gjorde när jag var där sist.

Idag har jag besökt min första parisiska marknad, vid Porte de Montreuil, och oj vad mycket skräp det finns. På marknaden hade de allt från billyktor, kristallkronor och ugnar till 60-talsklänningar, kamouflageset, shampoo och arabgardiner. Jag kom dit för att hitta några fina, eller fula, hyllor att sätta upp här hemma så att mina nagellack och läppstift slipper ligga i en hög i sängens fotända. Jag kom därifrån med en randig, stickad tröja som jag fyndade tre sekunder in i marknaden. Bra start tänkte jag, men icke. Tydligen har de allt förutom hyllor. Istället åt jag min banan och svishade till La Fayette, mest för att kolla in huset och så.

På Galeries Lafayette finns alla dyra märken du kan utantill så jag tänkte mig få se mest europeiska snobbar med rockar och blev förvånad när jag mest såg svinrika asiater med täckjackor. Det kryllade av dem, de stod i kö för att komma in på Longchamp och klämde på LV-väskor hit och dit. Det kanske är det roligaste att göra i Paris om man har åkt ända från södraste söder, att gå i en galleria, jag vet inte. Det fanns såklart några snobbiga européer också, men inte lika många. Jag fick t.ex. syn på en kvinna i en rutig pennkjol och prydlig hästsvans komma uttrippandes från Louis Vuitton med väldigt snabba steg. I handen balanserade hon en bricka med ett glas som såg ut att innehålla apelsinjuice och jag blev otroligt nyfiken vad hennes mål var så jag följde efter med lika raska steg. Hennes slutdestination blev ett litet "LV-stånd" med klockor och smycken och mitt i "ståndet" satt två män vid ett bord, en som kund och en som försäljare. Jag ska också köpa smycken på Louis Vuitton tänkte jag. Apelsinjuice på fat, snacka om service.

Jag blev dock inte mätt av att stå och hungra över ouppnåliga Chloé-väskor (trots att det var halva priset) så jag susade snabbt hem igen.

Jag kan kanske ringa någon. Lillasyster till exempel. Det bästigaste med lägenheten är nästan att jag kan ringa gratis till alla fasta nät i Europa.

Begravningsplatsen är oerhört stillsam med ett dammigt och mystiskt lugn över sig. Världens bästa ställe att bara gå runt på. Lugna sig lite, gömma sig från vägbullret och storstadshektet. Man kanske tror att det ska vara deppigt och smått obehagligt att gå runt bland små hus där det ligger döingar, men det är så hemskt vackert så det blir allt annat än deppigt. Tänk att andras död kan få en att känna sig så levande. Dit ska jag gå igen. Gött att det ligger väldigt nära mitt nya hem.